På fortsatt besök i Hörnefors pappsal
- artikel 4a
Denna artikel skulle ha hetat ”4”, men den måste separeras till två artiklar, varav denna blir ”No:4a”. Man förstår att det finns många intressanta bilder i Angerd Karlssons fotoalbum, av stort historiskt värde. Om Angerds bidrag till Becken-Webben kan läsas om i artikel No:1 i denna serie om Hörnefors Sulfitfabrik.
Bild 1. Pappsalen, med något stort vitt som löper fram i bilden – sålunda papper under tillverkning.
Vi ska inledningsvis följa massabalarna genom fabriken. I föregående artikel No:3 exponerar skribenten sin okunskap i fråga om begreppen massa och papper. Tron är att även det som kallas pappersmassa rimligen måste passera ut över en ”vira” (läs artikel 3 om vira), bli urvattnad och därefter torka via några ”nyp” mellan valsar. Oavsett massa eller papper förstår man att vattnet avskiljs dels genom att rinna av från ”virans” perforerade duk, dels pressades ut mellan valsar. Vissa valsar hade filtbeklädnad. Torkning skedde genom att massan eller pappret passerade uppvärmda valsar. Värmen för torkning kom sig vanligen av het ånga som passerade inuti valsen.
För att reda ut begreppet får man ta hjälp av dokumentärfilmen från Hörnefors Sulftitfabrik som spelades in 1970 ("Där man gör papper och massa"). I denna pratas även om fläkttorkar för massans del. År 1970 producerade Fabriken 85.ooo ton massa. Merparten såldes, ända till Australien. För egen del vid Fabriken sparade man 30.ooo ton som blev Hörneforspapper.
I filmen tycker man sig även uppfatta att det som skulle bli papper startade med massabalar och inte med kokt massa direkt ur bingarna. Papper utgörs inte enbart av cellulosafibrer. Beroende på kvalitet och egenskaper blandas en del annat in i massan. Olika typ och mängd av "lera" tillsätts, utan att gå in mer på den detaljen. Det förmodas att arken av torr massa är att likna vid grov kartong. För papper startar processen således om; uppslammad massa som går ut på viran, urvattning, torkning och en massa nyp mellan valsar.
Bild 2. En skärmaskin för papper, något som egentligen hör hemma lite längre fram i denna artikel. I bild ses till vänster Ingvar Rönngren. På kortet baksida har Angerd Karlsson dessutom skrivit att Ingvar var gift med dottern till John Johansson från Norrbyn. Sittandes på stolen i förgrunden ses Leif Borch, från Bjennberg som Angerd skriver. För utomstående läsare kan nämnas att Bjennberg (i betydelsen – berget med många björnar) är en by med gamla anor någon mil in i landet från Hörneå. Alla närstående läsare vet ju att Leif Borch sedan snart 20 år bor med fru Siv längst in i Hörneå by, på sotare Ekholms tidigare gård.
När frågan om torkning och upphettade valsar dyker upp måste begreppet ”yankee” nämnas. Som namnet antyder var detta en amerikansk uppfinning. Istället för ett flertal mindre torkvalsar som papperet stegvis passerade hade amerikanska pappersbruk endast en vals. Denna vals var gigantiskt stor, och blankpolerad. En diameter på 6 meter förekommer när man söker på nätet. Dessutom var den ju lika lång som pappersbanan var bred. Moderna pappersbanor är bredare än det vi sett i bild från Hörnefors. Typiskt amerikanskt och stort! Hörnefors Sulfitfabrik föredrog den europeiska papperstraditionen, och någon "yankee" har ej synts till bland Angers bilder.
Bild 3. Pappsalen med en balpress.
I bildtexten (bild 2) pratas om den stolte sotaren Albin Ekholm (f 1903), en tidigare Hörneå-bo. Sotarna hade ett eget språk – ”knoparmoj”. När man försöker sätta sig in i papperstillverkning uppfattas ett motsvarande språk - ”ett svårbegripligt pappersspråk”.
Flertalet yrken kännetecknas av unika uttryck – på pappersbruket liksom i skribentens vardag i en operationssal. Det som skiljer sotare från ”oss andra yrkesnördar” var att sotarna hade egna ord för vardagliga termer, en så kallad sociolekt. Syftet var att kunna prata fritt i folks hem. Att göra sig obegriplig vid Hörnefors Sulfitfabrik tjänade nog inget syfte, men däremot behövde man göra sig tekniskt förstådd. En rad tekniska ord förekommer i anslutning till Angerd Karlssons bilder, en blandning av teknisk papperssvenska och utländska pappersord. För den som vill lära sig amerikans pappersengelska hänvisas till ett vokabulär på nätet, med säkert 1000 ord och uttryck.
Bild 4. En bal med ark av pappersmassa pressas ihop under högt tryck.
I bild 3 och 4 förundras man över den gigantiska maskin som pressade ihop arken av tillklippt pappersmassa. Dessförinnan hade emballagepapper lagts under och ovan bunten. Det följande resonemanget blir tyvärr tekniskt, men man tycker sig kunna räkna till sex cylindrar som bidrar till pressandet av lite papper. En rimlig förklaring säger att det inte är hydraulolja utan ånga i dessa cylindrar, med andra ord ett tämligen lågt ångtryck än det som är brukligt för hydraulolja. För att nu tråka ut läsarna ytterligare kan det vara så att det fyra cylindrarna i hörnen endast fungerade som styrning medan det är den eller de cylindrar i mitten som bidrog med kraften. Vi lämnar fort detta resonemang.
Bild 5. En gul apparat – i pappsalen.
Arken med torkad pappersmassa formas till prydliga paket. I stundande juletider, när detta skrivs, kan apparaten i bild 5 ha varit bra. Att döma av maskinens form lär den ha lagt band runt paketen av balad pappersmassa. Om omslagspappret haft lite färg, och med en liten röd rosett på bandet, kunde bilden lika väl ha kommit från tomtens automatiserade verkstad.
Bild 6. Sax på 2:ans maskin.
En sax visas i bild 6, berättar Angerds text. Däremot förstås inte varför redan färdigpaketerade massabalar ska klippas, de som ligger på rullbanan framför maskinen. Är det så att balarna i förgrunden bara råkade befinna sig framför saxen. I rimlighetens namn matas papper eller massa ut mellan valsarna i bakgrunden via en skärvals och sedan klipps till bestämt format – en så kallad linjärsax eller giljotin. Om denna maskin skär, klipper och dessutom omedelbart paketerar och lägger band runt balarna torde maskinens konstruktör vara berättigad Nobelpriset. Kanske är bilden ett pappersindustrins ”practical joke”, eller så har skribentens tekniska fantasi nått sin gräns. Just denna saxdetalj kanske inte är något som intresserar den allmänne läsaren speciellt mycket.
Bild 7. Balhiss.
I anslutning till bild 7 berättar Angerd om balhissen. Den var automatisk och staplade balarna fyra-plus-fyra. Därefter hissades de ned till ett underliggande våningsplan och ett transportband som förde dem vidare till truckhallen. Där forslades de ut till ett upplag, något vi återkommer till i en framledes artikel.
Bild 8. Popen där det färdiga pappret rullas upp.
Popen kan beskådas i bild 8. För den som är bevandrad i papper är ju detta självklart! Man kan undra ifall uttrycket är hämtat från det engelska pappersspråket, en så kallade ”pope”. Pope översätts till svenskans ”påve”. I bild 8 ses inget papper men i drift kommer en stor rulle - ”en reel” för att tala engelska - att fylla sig som en gigantisk hushållspappersrulle. Popen är det system, en motordriven motvals, som ser till att pappret rullar upp sig med rätt hastighet. Om dragkraften är för stor rivs pappret av. Om kraften är för dålig kommer ett antal kilometer brett papper fylla hela pappsalen. För att detta inte ska hända behövs gudomligt beskydd, förmedlat av påven. Kanske är det så uttrycket tillkommit, utanför Sveriges pappersgränser, eller i huvudet på skribenten.
Bild 9. Utskottsgiljotin och Superkalander.
Svårigheterna fortsätter. En ”utskottsgiljotin” är en rak kniv som skär papper från en rulle eller direkt från pappersbanan. I bild 9 tros att giljotinen ses i förgrunden, en tämligen stor sax. En ”superkalander” är en serie valsar mellan vilka pappret matas i en serie ”nyp”. Här pressas pappret ihop och glättas. Detta kan kombineras med ytbehandlingar i olika steg där pappret bestryks allt efter önskemål och karaktär. Superkalandern ses skymta i bakgrunden av bild 9.
Man kan tro att Superkalandern fått sitt namn av en viss herr Kalander och att antingen uppfinnaren eller hans maskin vuxit sig pompös till ”superformat”. I engelskspråkig nomenklatur pratas istället om ”supercalender” för motsvarande valsar. Detta namn antyder snarare en ”kalender”, att ha på väggen eller i fickan – kanske med glättat papper. Troligen har amerikanerna stavat fel, en fråga som tyvärr inte får sitt svar och fort lämnas därhän.
Bild 10. I pappsalen, en ospecificerad vy av en stor maskin.
Man kan spekulera ifall Angerd Karlsson i bild 10 klättrat upp och fotat toppen av utskottsgiljotinen och superkalandern. Av bredden att döma och av maskinens utseende tror vi oss se Hörnefors Sulfitfabriks nyaste och största pappersmaskin, PM nummer 1. I 1970-talets dokumentärfilm pratas om en maskin som inhandlades 1951 för att byggas om 1968. Under åren varvades den upp för att öka produktionen. Angerds bilder återger således år 1982. Förvisso har den nu skrotats ut från Fabriken sedan snart 30 år. Om minnet inte sviker lär maskinen ha rullat vidare till Kina där den kanske rullar papper än idag. Kina är ju känt för rispapper men Kina är idag ett högteknologiskt land, med benägen hjälp från Hörnefors kan man tro.
Bild 11. Ett moment i pappsalen, en skärvals.
Papper såldes på rulle eller ark. En gigantisk rulle var tungt och svårhanterligt varför pappret skars till lämpligt format och mindre rullar tolkas det som. Dessutom klipptes pappret till ark som paketerades. Riktigt var skärvalsen i bild 11 kommer in i processen, för papper eller massa, och i vilken av maskinerna berättar inte Angerd Karlssons text.
Bild 12. Conradsson och Falk.
Conradsson och Falk i bild 12 verkar koncentrerade. I handen har de ett stort ark av papper – som analyseras. Hörnefors Sulfitfabrik ställde stora krav på sina produkter! Det är mycket som kan gå fel i en pappersprocess. Åtskilligt med papper torde ha kasserats under fabrikens många år, och antingen eldats upp eller blötts upp för att köras om. Conradsson och Falk har naturligtvis var sitt förnamn, som tyvärr inte är angivet. Men - si här dyker det upp ny information 2014-02-03: Conradsson hette Lennart, och Falk hette Clarens. Det var Lennart Conradsson själv som hörde av sig till Redaktionen och berättade om diverse namnuppgifter.
Bild 13. En skärmaskin med Lars Meijer vid dess sida.
I bild 13 ses Lars Meijer. Namnet Meijer är intressant för Hörneå. ”Tant Meijer” var ett välkänt begrepp i Hörneå bys lokalhistoria och på allehanda foton från förr i tiden. Åtminstonde två damer Meijers förekommer, Elin och Kristina, och dessutom herr Anselm. Kanske är Anselm och tant Meijer gammal släkt till Lars vid skärmaskinen i bild 13. Eventuellt återkommer frågan under sidan om "släkthistoria" i och kring Hörneå by.
Bland Angerd Karlssons bilder finns många saxar och skärmaskiner. Dessa är inte slut i och med denna artikel. Klippandet och skärandet fortsätter i nästa artikel "No:4b".
Norrlandskusten var och är fortsatt tät på pappersbruk. Rationalisering inom struktur och teknik har ökat kapaciteten vid respektive fabrik. Det finns många träd, som växer ungefär som tidigare. Skogsbruket har som sådant däremot ökat sin kapacitet mot förr. Hörnefors Sulfitfabrik drog det kortaste strået, eller kortaste trädet. Träd blev en bristvara. Likt många andra bruk i samma situation slocknade kokarna i Hörnefors och valsarna stannade 1982.
Bild 14. Utsikt över Hörnefors Sulfitfabrik. I förgrunden ses pappsalen med ventilationstrummor på taket.
Den närbelägna fabriken i Husum ägdes förr av Modo med säte i Örnsköldsvik. Idag heter fabriken M-Real, ett sulfatbruk i finsk ägo. Namnet är svårbegripligt. Skribentens tro var att Husumfabriken hette M-Reel, något som för tankarna till papper på engelska (reel är en kontinuerlig papperslinje – som rullas upp). Kontroll på nätet bekräftar dock namnet M-Real och inte M-Reel. Var det någon som inte kunde stava rätt? Förmodligen finns en naturlig finsk förklaring. Hade Hörnefors Sulfitbruk levt kvar idag hade den förmodligen hetat - Corner Creek Pulp.
Gunnar Engström, 2011-12-09
Besökare